“Martin Scorsese is accused of sexism, but his crime is artistic”. Analysis by Caroline Ringskog Ferrada-Noli

DN, 27 Feb 2014: ‘Wolf of Wall Street’ will have on Sunday a chance of winning at least six Oscars. Caroline Ringskog Ferrada-Noli dissects the acclaimed director’s ‘male nostalgia’.” *

English translation ensuing

DN Kultur -cover 27 Feb 2014

Efter ”Wolf of Wall Street” har kritikerkåren delats i två läger. New York Times med svans påpekar det voyeuristiska i Martin Scorseses nya film, medan andra menar att det handlar om att skildra – och inte hylla – den amoraliska excess som rullar förbi ögonen på publiken.

Det som varit uppe för debatt är huruvida Scorsese fördömer brottsligheten i ekobrott eller förskönar den. En rad fnissiga skribenter har även tagit upp förekomsten av ordet fuck, 533 gånger räknade nättidningen Slate till. I varje anständig blaska på var sida om Atlanten, från The New Yorker till The Guardian, finns också en extraartikel huruvida Scorsese följer den verkliga Jordan Belforts liv, vars biografi filmen baseras på. Frågan är: Kan verkligheten vara så sjuk som den framställs i filmen?

I magasinet Time blir svaret att det var värre. Ekonomijournalisten Joanne Lipman, som jobbade på Wall Street journal på 1980-talet då karusellen snurrade som snabbast, berättar i sin artikel ”What the Wolf of Wall Street is Missing: The Women” (30/12 2013) om en verklighet där att gå till jobbet var likställt med att utsättas för sexuella trakasserier.Caroline's article in DN 27 Feb 2014

Hon påminner sig om hur hon intervjuade vd:ar, i plural, som låste dörren bakom henne och klädde av sig till boxershorts när det var dags för intervju. Strippor var så frekventa att det jobbiga var att någon alltid stökade till pappren på skrivbordet, snarare än den moraliska aspekten.

Det fanns alltså kvinnor som jobbade på Wall Street på 80-talet. Men inte i Scorseses film. Visst, horor/strippor och i stället för madonnor: troféfruar, men deras roller är lika platta som en dollarsedel. Scorseses brott är av konstnärlig karaktär, inte moralisk. Han brister i det fundament som utgör filmkonsten: att skildra människorna. I stället utmålas en önskedröm om en värld där det bara existerar män. Att säga att filmen har ett voyeuristiskt förhållningsätt till kvinnor är en underdrift. Han erkänner inte kvinnors existens.

Men upptäckten är ointressant tills man frågar varför filmen inte har några kvinnliga karaktärsroller?

Som Lipman påpekar handlar Scorseses film om en tid pre begreppet politiskt korrekt. En films tema och gestaltning av temat är två olika saker. Men inte i ”Wolf of Wall Street”, där själva temat är gestaltningen. Scorsese reproducerar i sitt konstnärskap de ideal som fanns då. Det behöver inte sägas, men för argumentets skull: man kan alltså göra karaktärsroller av strippor, horor och troféfruar. Det är en osjälvständig film på det viset. Den står snarare i dialog med den nostalgi som berättar om den vita mannen som ensam aktör i världen. Ett beteende som i ytskiktet av det västerländska samhället har fördömts, dels i konventioner från FN men också i ett slags vett och etikett för acceptabelt beteende: De flesta arbetsplatser har jämställdhetsplaner, det tittas snett på ojämlika parförhållanden och så vidare. Till skillnad från på 80-talet har jämlikhet blivit en norm att eftersträva.

Scorsese svarar mot det som bubblar under den normen, han riktar sig till de som har behovet av att få säga någonting som man inte får säga längre. De finns, mest tydligt på internet, anonyma sajter som Avpixlat och hos mindre organiserade nättroll som till exempel använder dagarna åt att säga det man inte får säga i just jämlikhetsfrågan.Scorsese är som ett sådant nättroll, fast med filmstöd. Han använder fiktionens frihet för att fly till den verkligheten då det fortfarande var accepterat att förtrycka kvinnor.

Men Scorsese är bara en enskild regissör, det är mottagandet som är intressant. Nostalgin handlar varken om pengar, yachts eller knark, utan om det kulturella beteendet då begreppet politiskt korrekt inte fanns.

Filmen handlar inte om 80-talet utan om glappet mellan 80-talet och nutiden. I det här glappet vill folk fortfarande ha rätten att säga ”neger” och flumma ovetenskapligt om hur kvinnor är annorlunda (lägre stående) än män. Men nej, det får man inte göra längre.

Frågan är om det är moraliskt försvarbart att göra det i konsten. Svaret är ja, man måste få skildra dessa nostalgiska puckon. Av den enkla anledningen att de finns. Då konstens främsta uppgifter är att berätta om livet. Att reproducera ideal är något annat, jag tror det kallas populism. Att göra endimensionella karaktärer av kvinnor, bögar och rasifierade, ja av alla som hotar rådande norm – det är bara dålig konst.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

* “På söndag har ‘Wolf of Wall Street’ chans att vinna minst sex Oscars. Caroline Ringskog Ferrada-Noli dissekerar den hyllade regissörens manliga nostalgi.”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s