Barnafödandet ökar i Sverige. Har arbetsstressen i riket minskat?

Eller, hade stressen i samhället överhuvudtaget ökat så enormt i senare år? Ty all fakta – inklusive den ”plötsliga” och nu varaktiga minskningen av psykrelaterade sjukskrivningar – bekräftar istället att stressen inte hade ökat patologiskt betydligt under dessa år och att den kraftiga “epidemin” av utbrändhet aldrig hade en medicinsk orsak utan annan.

Grafik från DN 22/12 2009, sidan 20
Flera tidningar publicerar SCB:s uppgifter om att folkmängden i Sverige har ökat rekordviss. DN:s Svenskarna ökar rekordsnabbt (22/12 209), SvD:s Fler än 9,3 miljoner svenskar 2010 (21/12), och dito i Sydsvenskan, må vara korrekt vad beträffar den statistik som uppges och är till synes inte speciellt kontroversiella.
.
Emellertid är i högsta grad kontroversiella de ämnena som – i takt med tiderna – har i medierna och politiken kopplats med variationen av Sveriges folkmängd, nämligen invandring och barnafödande. Jag refererar här om den sist nämnda aspekten, och tar denna med invandring sedan.
En viktig faktor som dock inte omnämns i tidningarna som bidragande till ökningen av Sveriges befolkning är ökningen av svenskarnas livslängd!
Livslängdsökningen har inte hitintills inkluderat i de beräkningar som SCB gör avseende befolkningsmängdens variationer, bekräftade för mig i dag Anna-Karin Nylin från SCB, ”vi har inte tänkt på det” (22/12-2009). Vi var i alla fall överens om att påverkan av livslängden i variationen av befolkningsmängden skulle vara av betydelse i exempelvis 10-års period jämförelserna. Livslängden i Sverige har som bekant också ökat konstant i senare år.
En sak är hur som helst obestridligen. Barnafödandet har ökat på nytt i Sverige alltsedan 2000. Då föddes 90 448 bebisar och sedan dess har ökandet varit konstant. DN-artikeln medger i första plats i förklaringar att den stora befolkningsökning som registreras nu i Sverige ”beror på ett fortsatt högt antal födda”.
Men det skulle inte vara så, exempelvis enligt stress och utbrändhet/utmattningssyndrom apokalyptiska förespråkare. Ett av de argument man har använt sig för att lobba ökade statliga forskningsbidrag samt ökade patient besök beträffande ”diagnos” utbrändhet (numera utmattningssyndrom) var att den ökade stressen i samhället riskerade att paralysera barnafödandet. ”Stressen i arbetslivet får många att avstå från att skaffa barn” hette det i ett DN-debattinlägg av TCO:s ordförande Sture Nordh för några år sedan. Han sammanfattade
.
“Det mesta talar för ett starkt samband mellan stressen i arbetslivet, ökande sjuktal och lägre födelsetal.”
Jag gjorde då en trendanalys som visade att den ökningen registrerades i 2000 (efter några år av minskning) inte enbart var en tillfällig företeelse för det året, utan ett fenomen som kunde iakttages sedan flera år tillbaka. Så var det: Under 1997 uppgick minskningen i det svenska barnafödandet till 5 procent jämfört med 1996, 1997-1998 “reducerades” minskningen till 1,6 procent, 1998-1999 till 1 procent. 2001 år registrerades en ökning på 1,9 procent. Och sedan gick det att se hur den månadsökningen under året 2000 såg ut; den ökade konstant månad efter månad.
Nu är det så att min analys – som publicerades också i DN debatt – var endast en kvalificerad gissning, i sig i rätt håll. Men nu har vi fakta framtaget av SCB:s befolkningsstatistik: Barnafödande har ökat konstant sedan 2000 och numera uppnår omkring 100 000 per år.
Skulle detta betyda – om man nu följer stressförespråkarnas resonemang – att stressen har betydligt minskat i samhället under det här decenniet?
Knappast. Egentligen, all fakta – inklusive den ”plötsliga” och nu varaktiga minskningen av psykrelaterade sjukskrivningar – pekar på att stressen hade istället inte ökat patologiskt betydligt under dessa år och att den kraftiga epidemin av utbrändhet aldrig hade en medicinsk orsak utan annan.
Det enda som ökade i sammanhanget var påtalandena om samhällelig stress i media, som resulterade i skuldkänslor hos beslutsfattare, som resulterade i ökade bidrag till utbrändhetsforskning, som ökade antal ovetenskaplig rapportering av ökad stress, och ökade antal av påhittade diagnoser. Och till sist och inte minst, ökade antal av självrapporteringar om stress och utbrändhet som dock inte var medicinskt verifierade påtvingade läkarkåren att öka antal sjuskrivningar lavinartat.
Sverige, det land som med fakta i handen har den högsta livslängden i Europa och en av de bästa hälsoindikatorerna i hela världen, blev i stället ”Europas sjukaste land” på grund av psykrelaterade sjukskrivningar.
Och allt byggde på en fullständig lögn.
Och somliga blev rikare, och många, många blev fattigare.
Inte minst de som genom epidemins bästa smittförmåga – skräck – blev övertalade att de var psykiskt sjuka, åt onödiga antidepressiva, och gick slutligen in i långtidssjukskrivningens fälla. Numera utförsäkrade, och i värsta läget de som saknar sjukpenninggrundande inkomst.
Slutligen, i dag kan jag säga här till Sture North och samtliga utbrändhet/utmattningsyndrom förespråkare,
.
Om “Det mesta talar för ett starkt samband mellan stressen i arbetslivet, ökande sjuktal och lägre födelsetal” – som utbrändhet förespråkare hävdat -, nu när sjuktal har minskat och födelsetal är högt det mesta talar för att ni hade fullständigt fel.

Och vetenskapen hade rätt!
.
Marcello Ferrada-Noli, 22/12 2009

Other articles I have published on utbrändhet/utmattningssyndrom are now found i one place here.

En tidigare version av inlägget ovan är publicerat i Second Opinion: Barnafödandet ökar – stressforskarna hade fel

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s